prickigt

I trängslen utanför
Sen december, ingen snö
Jag följer efter dig
Genom kön
Du stryker fingrarna
Lätt mot min kind
Och i ett ögonblick
Då allt står still

Så får jag en chans säga
Allt det jag aldrig sagt
Så får jag en jag chans att ge dig
Allt det du aldrig haft
Men jag är för feg

Det finns ett enkelt svar
Du är varm när jag är kall
Du tar så lite plats
Jag tar allt
Jag trycker läpparna
Lätt mot din hals
Jag frågar gråter du
Du smakar salt

Du gav mig en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
Du gav mig en chans att ge dig
allt det jag aldrig ger dig

Och dom små, små orden är svåra ord
Och dom hårda orden är enkla ord
Jag fick chansen, du gav mig chansen
men nu är det för sent
Nu är det för sent

KENT

Minnen, svåra tider, de värsta faktiskt. Låten beskriver allt så bra, det är på pricken som det kändes.
Att något som kan vara så underbart kan göra en människa så ont, så ont att man inte klarar det mer. Man ger bara upp helt enkelt, det finns inget att kämpa för längre, man blir helt förblindad och ser inte alla andra som finns runt om en och som faktiskt älskar en och som man visst betyder något för.
Det kan fortfarande göra mig rädd, att jag ville mig själv så illa. Förmodligen även därför jag inte klarar att vara själv hemma en längre stund. Jag litar säkert inte på mig själv till 100% än, och det känns inte bra. Men det är inte mycket man kan göra, bara ta en dag i taget helt enkelt.


Nej nu är det back to Psykiatrins underbara värld som gäller,
- alla rätt på provet imorrn som gäller, eller ?